Jag ska erkänna att jag var lite… oroad. Ja, faktiskt. Ytorna i huvudstaden som skulle klippas var inte vilka som helst. Vilket parkingenjören i Stockholms Norra innerstad, Mattias Kelepeisz direkt påpekade:
– En solig sommardag är hundratals besökare i parkerna för picknick, lek och avkoppling. Och de vill inte bli störda. Det vore ju dubbelfel av oss, som vill skapa en bättre parkmiljö, att addera oväsen och störningar. En storstad är redan ett ställe med mycket oljud.
Ytterligare en fråga gnagde inombords: Skulle klipparna få vara i fred i så välbesökta miljöer?
Karlavägen – grönytorna med gångväg i mitten av esplanaden… ett slags E4 för hundägare.
Vasaparken – där bollplanen är upplyst till 22 varje kväll. Packat med lunchätare och soldyrkare på terrasserna. Alltid full rulle.
Tessinparken – rankad som en av Stockholms bästa… Bänkarna runt fontänen är konstant fullbelagda och den fina lekplatsen full av barn, föräldrar och dyra barnvagnar.
Genom vårt nya digitala kontrollsystem får vi siffror. Exempelvis vet vi att systemet denna säsong varit operativt i totalt 6 700 timmar i Stockholms innerstad, vilket sparat 4,7 ton CO₂. Inte fy skam.
Ändå handlade återkopplingen inte i första hand om detta. Mattias Kelepeisz igen:
– Det folk reagerar mest på, är att systemet är så tyst. Argument som utsläppsfritt och nästan obefintligt koldioxidavtryck – sådant går att förstå, men märks ju inte direkt. Den låga ljudnivån däremot, där har vi fått spontan uppskattning…
Feedbacken har varit nittionio procent positiv, vilket gör mig själaglad. Och sist, men verkligen inte minst, slutordet från parkingenjören Mattias Kelepeisz:
– Hade jag vetat det jag idag vet – att systemet fungerar och hur positiva reaktionerna skulle bli – då hade jag börjat med dubbelt så många klippare redan i år.
Och, just ja. Klipparna fick vara i fred. Därmed är jag inte orolig längre. Alls.
För det får nu sägas vara bevisat:
Det finns en enda lösning för tyst, fossilfri och säker gräsklippning i urbana, känsliga miljöer. Och den heter MowFleet.
